Att fokusera ett mikroskop innebär mer än att vrida på en ratt tills bilden ser skarp ut. Först ska båda ögonen få en bekväm bild. Sedan ska du hitta rätt del av preparatet och till sist fokusera genom provets olika nivåer.
Det låter kanske omständligt, men arbetsgången blir snabbt en vana. Börja med låg förstoring, använd normalfokuseringen, ibland kallad grovfokus, för att hitta bilden och gå sedan över till finfokuseringen. Finfokusering saknas på de billigaste instrumenten men är annars standard.
På ett binokulärt mikroskop behöver avståndet mellan okularen passa avståndet mellan dina ögon. Titta genom båda okularen och för dem långsamt närmare varandra eller längre isär. Observera att du ska hålla i den nedersta delen av mekaniken, inte dra i okularen eller den övre delen av okularhållaren.
När inställningen är rätt ska de två bilderna smälta samman till en enda rund bild. Ser du två cirklar eller behöver anstränga ögonen för att få ihop bilderna är avståndet fel. På ett begagnat mikroskop kan det också finnas ett dolt fel i optiken som gör det omöjligt att få de båda bilderna att sammanfalla ordentligt.
Pupillavståndet är en personlig inställning. Om någon annan har använt mikroskopet före dig behöver du därför ställa in det på nytt.
Våra ögon är sällan exakt likadana. Därför har många mikroskop en dioptrijustering på ett eller båda okularen. Den används för att kompensera skillnaden mellan ögonen.
Börja med att ställa dioptriskalan i grundläget, vanligen vid noll. Fokusera preparatet med mikroskopets fokusrattar medan du tittar med det öga vars okular saknar dioptrijustering. Blunda med det andra ögat eller täck okularet utan att trycka på det.
Titta sedan med det andra ögat. Om bilden inte är skarp justerar du bara okularets dioptriring. Rör inte mikroskopets fokusrattar under denna del av inställningen.
När båda ögonen ser bilden skarpt är mikroskopet anpassat efter din syn.
Lägg preparatet på objektbordet med täckglaset uppåt och placera det område du vill undersöka över öppningen i bordet. Vrid fram 4×-objektivet och kontrollera att det klickar på plats.
Med 4×-objektivet får du stort synfält, långt arbetsavstånd och stort skärpedjup. Det gör bilden betydligt lättare att hitta än om du börjar med 40×.
Titta från sidan och för objektivet och preparatet nära varandra med normalfokuseringen. På de flesta mikroskop innebär det att objektbordet höjs. Sluta innan objektivet når preparatet.
Titta därefter genom okularet och öka långsamt avståndet mellan objektivet och preparatet tills bilden kommer fram. På de flesta mikroskop sänker du då objektbordet. Vissa specialmikroskop fokuserar annorlunda.
Genom att arbeta på detta sätt ser du vad som händer när objektivet närmar sig preparatet. Du slipper fokusera i blindo och minskar risken att köra objektivet genom täckglaset.
Normalfokuseringen flyttar objektbordet en förhållandevis lång sträcka när ratten vrids. Den använder du tillsammans med 4×- och 10×-objektiven för att snabbt hitta rätt nivå.
När bilden har kommit fram går du över till finfokuseringen. Den flyttar objektbordet mycket kortare sträckor och låter dig placera skärpan exakt där du vill ha den.
På ett väl inställt mikroskop behöver du inte leta efter skärpan på nytt varje gång du byter objektiv. Objektiven är parfokala, vilket innebär att bilden ligger nära fokus även efter objektivbytet.
Med 40×-objektivet är avståndet till täckglaset mycket litet. Använd därför finfokuseringen. En stor rörelse med normalfokuseringen kan trycka objektivet mot preparatet och skada objektglaset, preparatet eller objektivet.
Om du inte hittar bilden med finfokuseringen är det bättre att gå tillbaka till 4×. Hitta motivet igen, placera det mitt i synfältet och arbeta dig sedan upp genom förstoringarna.
Det kan kännas som en omväg, men det går nästan alltid snabbare än att leta planlöst med 40×-objektivet.
Ett preparat är inte fullständigt platt. Celler, fibrer och mikroorganismer kan ligga på olika nivåer. När du vrider långsamt på finfokuseringen flyttar du skärpeplanet genom preparatet.
I en droppe akvarievatten kan en organism simma ovanför en annan. I ett vävnadssnitt kan olika strukturer ligga på skilda nivåer. Du får därför inte alltid hela bilden skarp samtidigt.
Prova att fokusera långsamt fram och tillbaka. Då undersöker du preparatet skikt för skikt och får en bättre uppfattning om hur det är uppbyggt.
Vid låg förstoring ser en större del av preparatets djup skarpt ut samtidigt. När du ökar förstoringen blir skärpedjupet kortare och fokuseringen känsligare.
Det är därför finfokuseringen blir allt viktigare när du går från ett 10×- till ett 40×-objektiv. En mycket liten rörelse kan flytta skärpan från preparatets ovansida till en struktur längre ner.
Om bilden är skarp för det ena ögat men oskarp för det andra ska du inte försöka kompensera genom att fortsätta vrida på fokusrattarna. Då flyttar du bara problemet mellan ögonen.
Kontrollera i stället dioptrijusteringen. När den är rätt inställd ska båda ögonen se samma skärpeplan utan att behöva anstränga sig.
De flesta problem med fokuseringen uppstår när man försöker göra för stora förändringar för snabbt. När du väl har hittat bilden räcker det med små rörelser. Fokusera genom preparatet och låt ögonen avgöra vilken nivå som innehåller den information du söker.